det är över nu. äntligen. ett år av ensamhet, hårt plugg och träning. dagar och veckor har varit evighetslånga, morgnar och månader korta. jag har fått mycket gjort, men ändå är det bara som ett stort tomrum i huvudet. har jag ens lärt mig något? träning, sömn, skola, mat. trodde det skulle bli bättre nu, men känns som det är värre än någonsin. sen när blir man tio år yngre varje onsdag - söndag kväll? varför dricker man själv upp en flaska portvin när man har tenta dagen efter? varför släpar man sig inte ens till tentan som antagligen är enda inträdesbiljetten till nästa läsår? det är så mycket jag inte kan förstå, kanske är det därför jag hellre avstår.