jag är verkligen en sjukt jobbig människa. efterhängsen och påträngande. man blir liksom aldrig riktigt lämnad ifred av mig. jag är en sån där som ska krypa upp bredvid en i soffan när man kollar på film. älskar att kramas. är det lite kyligt tycker jag det är en perfekt ursäkt för att sticka in händerna under armen på en. att hålla handen är för mig nåt heligt, jag kan gå runt och le en hel vecka efteråt. såna där saker kan vara sjukt obehagligt för vissa. men jag har liksom ett enormt behov av närhet, lite som ett barn är jag nog. men jag fick ju aldrig hålla handen när jag var liten (min mamma tyckte jag hade för svettiga små tchocka händer) och vi är ingen familj som kramas och sånt, så jag tror egentligen bara jag behöver ta igen lite. men varför har jag ett sånt sjukt behov av närhet när ingen av mina bröder har det? varför känner jag mig alltid ensam? för att toppa hela grejen lider jag av ständig sällskapssjuka och är extremt känslig. vissa saker blir man bara inte klok på..!