byström plockade upp mig på väg in till byn idag (hur tänkte jag, gå 2 km i 32 minus?!) och sa att han åkt idag. skit också, då kan ju inte jag vara sämre! väl hemma igen var det bara att klä på sig allt man hade och sätta av upp mot backen. och fy tjyven vad kallt det var! tårarna sprutade trots goggles och snoret frös ända upp i hjärnan. ett åk fick det bli, sen kände jag knappt smärtan längre och ansåg det bäst att pallra mig hem igen, sakta men säkert.

väl hemma igen fick jag knappt av mig grejerna, antingen hade de frusit fast eller var fingrarna för stela. nu, några timmar senare känns kroppen fortfarande som ett enda stort blåmärke, till och med huvudet! hoppas det blir varmare imorrn..