en sån där dag då jag verkligen hatar att vara jag. ingenting att göra, ändå har man allting att göra. pappas göra. oftast är det något man inte har någon aning om hur man gör men vill man inte bli utannonserad som årets idiot inför hela omgivningen är det bäst man löser det så gott man kan ändå. även fast man får skit i vilket fall som helst. det är ju en sak att hjälpa till, så himla jobbigt är det ju inte. men när man är familjens svarta får och alltid får skit för allt som gjorts, eller för den delen, inte gjorts, är det ju inte så kul längre. det finns faktiskt gränser (oftast visar dem sig som ilskan som är det enda som finns kvar efter ett före detta självförtroende).
det är få saker jag inte hade gjort för att få komma härifrån. brukar ibland tänka att jag verkligen skulle döda för att kunna flytta hemifrån, men sånt funkar ju liksom inte i praktiken.
ibland när självömkan blir för stor drömmer jag att det blir som i de där amerikanska romantiska komedierna, ni vet den där sjukt snygga och häftiga killen kommer och "räddar" den nördiga tjejen och hon förvandlas helt plötsligt till värsta snyggingen som egentligen är kalasball. hade varit något det!